Demagog

 (… forts)

-Ja det är Göran,
-Tjena Göran. Det är jag.
-Ja, hej du.
-Har du fixat fram stålarna?
-Ja det är fixat.
-Duktigt, kom till mötesplatsen om en timme.
-Jag  kommer
Luren läggs på i andra änden.

Göran sätter tillbaks lådorna i hurtsen, ser till att dörren till korridoren är ordentligt stängd och öppnar sedan kassaskåpet. Han plockar ut en svart attachéväska. Öppnar den och kontrollerar att innehållet är vad det ska vara.150 000kr i använda sedlar dolda under en bunt pappersark .
Han tar även ut sitt tjänstevapen ur skåpet, det sitter i ett axelhölster som han sätter på sig utanpå skjortan.  
Därefter tar han på sin jacka, går ut ur sitt rum, låser dörren och med raska steg går han bort till hissen som ligger längre ner i korridoren. Han kliver in och trycker ned hissen till garaget.

Fortsättning följer.

Göran Lindberg
Författare till boken Göran Lindberg - i samhällets omklädningsrum

(… forts)
samlade sig innan han sakta stängde dörren bakom sig. Hon hade hittat ett fotografi av Göran tillsammans med Olof Palme i bastun på Näset. 

-”Du ska ge fan att rota i mina lådor, det där är bara en gammal bild”.
-”Men är det inte Olof Palme? Kände du honom?”
-”Va? Öhh ja just det. Det är Palme, men jag kände honom inte, inte alls, nejdå vi träffades bara en gång. Det där är efter en amatörtennisturnering i Båstad.”

Göran tyckte han räddade situationen på ett bra sätt och städerskan verkade tro på det han berättade.  Hon gick ut ur rummet och fortsatte den runda hon alltid tog på onsdagar. Hon var väldigt sexig och visste att hon var det. ”Den slynan” tänkte Göran och satte sig ner i stolen och begrundade hur hon hade kunnat hitta bilden, den måste fastnat mellan lådorna i den rullhurts som fanns under skrivbordet.
Han hade ju tömt sitt arbetsrum på alla saker som på något sätt skulle kunna vara komprometterande för honom. Allt som inte fanns i hans kassaskåp vill säga. Han hade ett stort grått kassaskåp i hörnet bakom dörren. Han var säker på att ingen annan hade någon nyckel till det eftersom han köpt det själv och inte beställt det genom polisens inköpsavdelning.
För sina kollegor hade han sagt att han ärvt det och att det var onödigt att det stod och skräpade hemma. Han öppnade skåpet och låste in bilden sedan tog han ut alla lådorna ur hurtshen för att se så det inte fanns mer saker som inte skulle vara där.

Just som han höll på med det så ringde skrivbordstelefonen. En gammal svart bakelittelefon som hade varit med i många år. Göran lyfte luren och svarade.

Fortsättning följer.



Göran Lindberg
Författare till boken Göran Lindberg - i samhällets omklädningsrum

(… forts)

Där stod den där lilla polska städerskan som Göran bara hade sett ett par gånger tidigare.
-  ”Duu här tidig” sa städerskan.
- ”Ja det är mycket nu” replikerade Göran snabbt samtidigt som han lät blicken vandra utmed hennes kropp. Brösten var ganska stora och den urringade tröja hon hade på sig försökte inte dölja vad som fanns innanför. Hon var i 35-årsåldern och hennes kropp var helt enkelt fantastisk. Göran gjorde ett försök att sansa sig och gick snabbt ut i korridoren mot kaffemaskinen samtidigt som städningen började i hans rum.  

”Om jag skulle åka ut till källaren på näset ikväll” tänkte Göran när plastmuggen med kaffe bryggdes klart i den decenniegamla kaffemaskinen. Kanske ska jag ringa Classe och se om han vill följa med. Det kan bli skoj, som på den gamla goda tiden. En tanke dök blixtsnabbt upp i hans medvetande. Vad hände med Annette?  Annette hade Göran försökt förtränga under lång tid. Det hade han också lyckats med till den grad att han inte ägnat henne en tanke de senaste sex månaderna men nu när han tänkte på Näset och Classe så kom minnet tillbaks . Han kände kalla kårar längs ryggraden och slog genast ifrån sig tanken.

När han var på väg tillbaka till sitt rum gick han förbi sin chefs arbetsrum. Dörren stod på glänt och genom den kunde man se att dess innehavare satt tillbakalutad och sov bakom skrivbordet. Inga snarkningar hördes men andningen var djup och kroppen totalt avslappnad. Personen i stolen var i 60-årsåldern och hette Bo Gudmundsson. Han brukade kallas Bosse av de som kände honom. Han såg sig också själv som en typisk Bosse och älskade när han hörde det namnet ropas efter honom i korridoren. Detta visste Göran och kallade därför alltid sin chef för Bo.

När Göran kom tillbaks till sitt rum så stod städerskan kvar där och med ett ansikte som uttryckte stark förvåning sa hon –”jag hitta i låda” sa hon och höll fram handen.
”Fan tänkte Göran” och sa…

Fortsättning följer.



Göran Lindberg
Författare till boken Göran Lindberg - i samhällets omklädningsrum

Hej jag kommer här bjuda på delar ur min bok som kommer ut i sommar.
Nedan kommer första delen. 

Göran Lindberg steg in på sitt tjänsterum.
Det var en grådaskig och råfuktig onsdagsmorgon och livet kändes trist. Helvete tänkte Göran, tre långa dagar kvar innan det blir helg. Då ska jag snickra lite på min sommarstuga. Kanske ska jag storhandla, blogga och leka lite med min modelljärnväg också.
Han blev avbruten i sina tankar av att dörren till tjänsterummet for upp med en smäll.

Fortsättning följer...


Göran Lindberg
Författare till boken Göran Lindberg - i samhällets omklädningsrum